Cupping/Koppning

Koppning innebär att man jobbar med undertryck/vakuum.
Jag använder mig av de kinesiska silikonkopporna som består av fem koppor i varierande storlek. Den största koppan används vid massage av de största kroppsytorna, den minsta i exempelvis ansiktet. Jag kombinerar koppningen med klassisk massage.
Koppan appliceras genom att luften pressas ut vid ansättningen. Vacuumstyrkan anpassas genom graden av press. Hård ansättning ger blåmärken, vilket är normalt att få vid koppningsmassage. Blåmärkena brukar bli värst första gången, sen vänjer kroppen sig gradvis.
Man har den unika möjligheten att utan att förstöra kapillärväggar (kapillärerna stimuleras effektivare) suga ut blod ut i bindväven som signalerar till kroppen att det finns något främmande i systemet, ett angrepp. Immunförsvaret startar rensningsprocessen (lymfdränage) och produktion av egen medicin (olika hormoner) för att balansera systemet (homeostasen). Allt från ådror till kapillärväggarna rensas och kroppen renas. Koppningsmassage är en form av immunförstärkande bindvävsmassage. Det är en mycket effektiv behandling. Jag kan massera som vanligt med händerna samtidigt som kopporna jobbar på andra ställen. Det blir på så sätt en rejäl massage med dubbel effekt.

Bindväven runt fettcellerna blir stel och tappar sin elasticitet med åren. Cirkulationen minskar i de yttersta områdena, ämnesomsättningen försämras. Slagg samlas då i dessa områden. Vilket leder till celluliter. Koppning är därför mycket effektiv mot detta eftersom det förbättrar hudstrukturen och stramar upp huden. För att effekten ska behållas bör man koppas varje dag, redan efter några gånger ser och känner man att huden blivit fastare och slätare. En sund kost och dricka mycket vatten för att forsla bort slaggprodukter och 60 min promenad/dag hjälper också till att motverka celluliter.

Historia

Koppning har funnits i flera tusen år och har sitt ursprung i Asien. På 1700-talet kom tekniken till Sverige, men var i bruk i Europa långt tidigare. I begynnelsen var koppor gjorda av bamburör men det var inget som var gångbart, i varje fall inte i norra Europa. Koppor gjordes också av lera och så småningom även i metall. I Norden och i viss mån även i Afrika, kom det yttersta skalet av ett kohorn att bli instrumentet, så småningom försett med sinnrika ventiler för skapandet av ett vakuum. När glaskoppan kom förändrades den bilden. Med införande av en öppen eld i koppan skapades ett vakuum som snabbt fäste koppan på huden.

I koppans barndom handlade det nästan uteslutande om kombinationen åderlåtning och koppning, men så småningom etablerades också det som kallas torrkoppning. Fortfarande lever dock blodkoppningen kvar (man skar ett snitt i huden), inte minst i Finland där fortfarande ett antal kopperskor av den gamla skolan är verksamma, ofta i samband med bastu.
År 1952 fanns det i Sverige fyra verksamma kopperskor kvar efter antibiotikans intåg inom sjuk- och hälsovården. Både i Sverige och stora delar av västvärlden försvann i stort sett kopparna när antibiotikan under andra världskriget fick sin stora genomslagskraft och ersatte koppans effekt på immunförsvaret.

I öst levde den dock kvar. I Kina har koppningen kvar sin stora roll i folkmedicinens tjänst och det är också där som utvecklingen sker. Nya former av belastningsskador, t.ex. tennisarmbåge eller musarm, omöjliggjorde applicering av glaskoppan på det utsatta läget. Så föddes gummikoppan! Men nu håller kopporna på att återta den roll som byggts upp under 5000år, om än i en delvis annorlunda funktion. Irena Litwicka, massageterapeut i Malmö har utvecklat den nya metoden, koppningsmassage. I dag undervisar hon i koppningsmassage vid Komplementärmediciska högskolan, samt har kurser för massageterapeuter, akupunktörer och naprapater i Sverige, Finland, Danmark och Norge.